Fick upp gardinerna igår, men det tog hela satans kvällen oxå. XD  Nu är jag nöjd och glad och irriterad på samma gång. Det blev ju förstås jättefint och allt det där, men nu stör jag mig på att INGET i hela resten av rummet matchar med gardinerna. Ögonen skulle frätas ur skallen på alla kända inredningsgurus och det är ju jättebra, för jag har aldrig riktigt gillat dem. Med dem menar jag förstås ögonen. Med omnejd. Dvs kroppen.

Haha, återfall redan igår! Visserligen substitut, men i alla fall. Never more. Until next time.

Visserligen jobbar jag heltid och är allmänt halvsnål och därför oftast är rätt loaded with cash, men nu när jag skulle ha lust att resa nånstans, på kryssning with the ladies eller nåt, så inser jag att det ändå skulle vara en ganska korkad idé med tanke på jul och den där södernresan i mars. Fan. Jag som har såna urges att vingla fram halvpackad på en båt och sedan gå smått vilse i en främmande stad. Men Tallinresorna är ju billiga. Kanske jag lyckas dra med någon på en sån? :D

Jag tog ett test en gång och det visade sig att jag använder båda hjärnhalvor lika mycket. Visserligen var det ett av de där oändliga testen som man hittar var som helst och som någon nörd med för mycket tid har gjort, men betyder det att jag aldrig någonsin kommer att få vara riktigt bäst på någonting? O.o
Äh, så kan man ju inte tänka. Det betyder helt enkelt att jag aldrig kommer att vara sämst på nåt, eller hur. Det kommer alltid att finnas folk som är sämre än mig. ;D  Visste jag väl. Det är bara det att jag aldrig har lyckats få syn på nån än.

Att bjuda på mat anses vara en vänlig handling och att bjuda på efterrätt dessutom anses vara en ren helgonhandling, så tusen tack för det, parents in law. :D  Jag blev dessutom proppmätt (för att definiera det: jag hade allvarliga grubblerier och kalkyleringar om hur jag skulle kunna få rum med nämnda efterrätt). Jag brukar inte bli proppmätt.  Det råkade ju tajmas ypperligt bra ihop med det faktum att jag har varit ensam hemma större delen av helgen och smått svältat mig på grund av allvarligt för-lat-för-att-dra-röven-och-resten-av-kroppen-till-köket-syndrom.

Röv är faktiskt ett mycket finare ord än stjärt. Så det så. Ordet stjärt hör till svenska språkets bottenskikt.

När man frågar någon vilket det finlandssvenska folkets mest avskydda, hatade, bespottade och allmänt undvikta plagget är, så är svaret helt självklart mössan. Vintermössan. Den där überfula huvudbonaden som märkligt nog aldrig har lyckats passa på nån. Inte finlandssvensk i alla fall. Enligt deras egen utsago. Förvånansvärt nog passar den inte mig heller. Det säger till och med min mamma. Det är nu när ni hör vidden av mitt svåra trauma som ni ska tycka synd om mig.

Anyways, det är ändå nån kilometer och en halv typ (eller rättare sagt, fråga inte mig. Mitt sinne för uppskattning av avstånd är lika utvecklat som älgarnas simfenor.) och även om jag vägrar kalla den här årstiden för vinter, så erkänner jag att hösten har fått en mindre formsvacka. Därmed behövde jag pälsa på mig en massa kläder för att gå dit i snöyran. Därmed oxå den förhatliga mössan. Jag tror att jag skrämde halvt livet av ett par grannar när jag sade hej till dem ute på trottoaren. De trodde nog att jag var en konstskoleelev. Inget ont om konstskoleelever förstås, men de klär sig lite annorlunda. Med uteliggartouch kan man säga. Nu var jag faktiskt inte särskilt annorlunda klädd än vanligt, förutom mössan. Den där svarta fula saken. Jag lovar och svär när jag säger att mitt huvud såg ut som en slickepinne. Runt och fult med den där obligatoriska tjockare randen som brukar höra till.

Okej, för att göra en sak klart för alla oinsatta. I svenskfinland, åtminstone där jag bor, accepteras mycket få färger på mössor. Svart är ett säkert val. Vitt likaså. Därmed inte sagt att folk vill ha på sig mössor ändå. Även i trettio graders kyla ser man fler huvuden utan mössor än med mössor. Av ungdomar, kan jag tillägga. Pensionärer, medelåldersmänniskor och barn är undantagna, för de skiter ju i sitt utseende. Mössor är ett otyg, pannband och öronmuffar likaså. Att sätta på sig en mössa är ett mycket stort steg och folk i allmänhet (utom undantagen då) brukar oftast ta till försiktighetsåtgärder som att bara använda den vid okristliga tidpunkter då det är mycket få människor som rör sig utomhus. Jag tror dock att trenden så småningom börjar ändras lite. Men varför ta risken?

Jag borde ha tagit ögonskydd oxå, för yrsnö och motvind är inte nån särskilt kul kombination. Trots mina ansträngningar med att skydda mig från vädrets makter slutade ändå mitt lilla äventyr utomhus med att jag fick halsont och öronvärk; tydliga tecken på friskluftsförgiftning. Budskapet är klart. Det är inte meningen att jag ska vistas utomhus under vinterhalvåret. Som om jag inte visste det från förut.

Snön försvann ju för några dar sen, men nu har den kommit tillbax. Med besked. I en ytterst blöt version. Det är i själva verket förklätt regn, men jag tror inte att någon annan har insett det. Marken är täckt av fem cm snöslask. Jag har sneakers idag. Med tunntunna sulor. Förstås.

Min arbetsplats måste vara något i sin egen klass och med arbetsplats menar jag de högre kuckuna som har makten. De som finns någon-annanstans. Typ Hesa eller nåt. Anywayz, sjätte december är ju en ledig dag. Självständighetsdagen. En röd dag alltså. Överkuckuna där uppe i toppen, där det finns mycket, mycket tunn och syrefattig luft, har därför varit så generösa att de sett till så att vi har möjlighet att jobba på lördagen den åttonde istället om vi vill! :D
Varför skulle vi vilja det?

Jag tror att jag är krassligare än vanligt idag, men hur vet man att man är sjuk om man brukar ha lite feber? Särskilt om man har samma temperatur, men känner sig lite konstigare. Än vanligt. I alla fall ser jag fram emot att krypa in i en filt med ett glas vin och dödsreliker som sällskap. Flera glas vin tror jag faktiskt. Det var väldigt gott det där. Två och en halv timme kvar...